Flyttbybris?!

I huvudet försöker vi sammanfatta åren är i Chapel Hill... knyta ihop påsen... göra ett avslut... men jag vet inte... Behöver vi det?
Vi har träffat så många trevliga människor under de här åren. Några har vi haft i vårt liv under några månader men som sedan finns kvar i adressboken och på mailen. Några har kommit och gått, men lämnat spår efter sig på olika sätt.
De flesta som vi har umgåtts med är människor som,liksom oss, är människor som lämnat en trygg tillvaro i sitt hemland för att kasta sig ut i något nytt och främmande...

När vi frågar barnen om vad som varit bäst med att bo i USA de här åren så svara Oskar: Hugo! Ja, ett bra svar, att få en bästa kompis är ju kul!
Linus svarar diplomatiskt: Allt!
Johans svar är vädret, äventyren och all tid med familjen.
Jag svarar all tid med barnen, ett liv med lite stress, solen, värmen, stranden, resorna, poolen... Listan kan göras lång!
Vad har vi saknat från Sverige då?
Familjerna förstås, vännerna hemma, grovt bröd, mormors bullar och köttbullar, farmors rulltårta, snön, leverpastej, smågodis...

För oss har det varit lätt att leva i Amerika men för väldigt många här är det inte så. Vi ser ofta människor som bor i tält bredvid motorvägen för att sedan stå och be om pengar vid rödljusen på dagarna... Det är fortfarande en stor klyfta mellan människor med olika hudfärg och man blir fortfarnade tillfrågad om vilken ras du tillhör när du fyller i de flesta blanketter...
För killarna, speciellt för Linus har det varit nyttigt att vara den som ser "annorlunda" ut. De första dagarna i skolan ville många ta på hans hår, han var den enda med riktigt blont hår och vi har vant oss vid att alltid få frågan vilket land vi kommer ifrån.
Alla fyra kommer hem med det engelska språket i bakfickan och med helt nya erfarenheter. Ska bli intressant att se hur vi kommer förvalta dem i Sverige...